Bredvid mig håller en snickare på att borra och såga. Vi ska få ett räcke på altantrappan. För första gången har vi tackat ja till hjälp från kommunen (och ni ska veta att de försökt att pracka på oss både hemtjänst och ombyggnation av huset). Mormor går ju rätt dåligt nu så ett räcke kan väl vara på sin plats...
Men det är nästan så att vi ångrar oss... Inte för att räcket inte blir bra, snickaren vet vad han sysslar med, men för att vi är vana med att klara oss själva. Och take great proud of att göra det också.
Jag tycker att fler borde vara stolta över att klara sig själva. Fler borde inse värdet av att ha en familj att bry sig om och vara nära. Fler borde låta bli att kräva att samhället ska fixa allt så fort det blir det minsta jobbigt.
Självklart är det strålande av kommunen att ställa upp med bostadsanpassning, att fler bor kvar hemma sparar både pengar för kommunen och ger livskvalitet för personen det gäller. Superbra också att kommunen anlitar privata företag, som vår snickare, till att göra det och inte egna anställda.
Det här är verkligen ett område som kommuner ska ägna sig åt. Förebyggande och underlättande, effektivt investerade pengar. Men min fundering är, när tar kommunens, och statens för den delen, ansvar slut? Och när börjar familjens? Är det inte dags att vi drar oss aningens bortifrån synsättet "jag kräver dagisfrånettårsålder via tv-spelochutlandsemesterarärmänskligarättigheter till mingamlamammaärrynkiggehitenplatspåhemmet" och istället utvidgar synsättet för vad som är "normalt och naturligt" till att även gälla att familjen har ett ansvar. Att även familjen får "uppoffra" något för att det ska gå ihop sig. Det tror jag fast och fullt att både människan och samhället blir lyckligare av.
fredag 26 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tja, jag förespråkar ju snarare att man ska ha möjlighet att göra som man vill. Om jag vill ha mitt barn på dagis från ett års ålder så vill jag kunna göra det utan att du fördömer mig. Om du vill ta hand om din mormor istället för att placera henne på ett hem så har du mitt fulla stöd. Är trött på att folk ska lägga sig i så mycket hur andra bör göra. Det kollektiva dåliga samvetet är stort nog som det är.
SvaraRaderaFast det är ju precis det jag säger. Att man ska få välja helt själv hur man vill leva sina liv! Det är ju den största anledningen till att jag överhuvudtaget vill förändra samhället. Människans valfrihet. Men så är det ju inte idag. Idag väljer samhället en massa åt oss genom olika beslut. Tillexempel det här med dagis, om jag väljer att vara hemma på heltid när föräldradagarna är slut får jag betala allt det själv. Om jag istället väljer dagis betalar samhället det, förutom avgiften som det finns masxtaxa på. Det gör ju att ganska många inte kan välja att vara hemma av ekonomiska själ. Och nu förespråkar jag absolut inte mer bidrag eller så men någonstans kankse samhället kan uppmuntra till olika alternativ. Tillexempel att barnet får en peng, som föräldrarna kan spendera hur de vill, dagis, dagmamma, hemma, farföräldrar eller liknande.
SvaraRaderaPratar vi äldre kanske samhället kan uppmuntra människor att se olika generationer som en tillgång istället för belastning. Skatteavdrag för de som väljer att jobba längre, införande av vaf-dagar, vård av sjuk förälder och så...
Jag fördömer verkligen inte, det är ju det som är det fina med att vara människa att vi är så olika. Och det dåliga samvetet ska bort. Är man inte nöjd med sin situation ska man ändra på det. Fast man kankse måste vara beredd att "offra" lite. Och det är där jag vill ändra mest, synsättet på vad som är ett offer eller inte.
Typ. :o)
Där lyckades du minsann svänga till orden så att jag känner mig både blidkad och övertygad. Så talar en sann politiker :) Almedalen nästa!
SvaraRadera